Nytt utseende och flytt

Äntligen börjar min nya blogg bli klar. Min nya bloggadress hittar ni på http://blogg.berlekom.com . Känns som ett bra val ett smidigt verktyg att arbeta med och jag får större möjlighet att styra designen. Vartefter för jag över mina gamla poster. Välkomna dit :)

Tankar omkring genrelitteratur

Jag har alltså ägnat sommaren åt så kallad genre litteratur det vill säga deckare och fantasy. Deckare upptäckte jag som vuxen när jag var liten läste Edin Blytons (Mysterieböcker inte de mer kända fem böckerna) och Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist, men sen tröttnade jag.

Det lustiga är att något verkar ha förändrats i och med att jag blev vuxen. Vuxen deckare föreföll länge vara allt för komplexa och eftersom jag oftast är intresserad av personlighetsbeskrivningarna trodde jag länge att deckare inte var något för mig. Som vuxen upptäckte jag att deckare faktiskt kan vara både välskrivna, tankeväckande och att de dessutom kan vara spännande.

När jag var liten var deckare för barn inte något med högt anseende även om jag tror att Edin Blyton har fått oförtjänt dåligt rykte. Fantasy anses som fint inom barn och ungdomslitteraturen. Det finns många klassiker inom barn och ungdomslitteraturen som betecknas som fantasy CS Lewis, Michael Ende, Le Guin och Astrid Lindgren för att nämn några. Jag har läst alldeles för lite vuxen fantasy för att avgöra vad det beror på, men lite lustigt är det. Antingen blir fantasyn sämre när den skrivs för vuxna eller också har den fått oförtjänt dåligt rykte.

Ändå känner jag mig tveksam till vuxen fantasyn. Jag förstår att Tolkien har sina kvaliteter, men resten känner jag mig tveksam till. Jag misstänker att det har med bokomslagen och illustrationerna till fantasy att göra. Jag får en slags unken pojkrumskänsla över mig när jag tittar på dem. Tillsammans med Salvador Dali och hårdrocksplanscher utgör det mest pubertala jag kan tänka mig.

Fantasy kan förstås vara bra, men ibland verkar avgränsningarna för små. Även om det utspelar sig i en annan värd måste författaren kunna skriva bra och med psykologisk trovärdighet. Kanske är det en bra avgränsning att skriva för barn, författaren tvingas att vara tydlig. Den fantasy jag läste som barn och också läst om som vuxen har ett djup och innehåller ofta tankar omkring liv, död och personlig identitet.

Själv försöker jag låta bli att göra generella utmalanden om vilka genrer jag gillar och inte gillar. Det kan alltid finnas något bra som blivit bortglömt i bråten, för att vi som läsare bara ser genren och från början har bestämt oss för vilka genrer vi gillar och inte gillar.

Veckans fredagsfyra

Fredagsfyran v35 2005

1. Följer du kostcirkeln?
Jag försöker äta varierat lite talriksmodell
2. Lägger du stor tid på din matlagning?
Ja oftast
3. Gillar du att pröva ny mat?
Ja det gör jag
4. Vem/vad inspirerar dig när du lagar mat?
kokböcker, restaurangbesök, min man och släktingar och bekanta (om vi blir bjudna på något gott testar jag gärna att göra det själv)

Orkaner och namn

Jag har svårt att lära mig att orkaner har namn. Varje gång de pratar om Gudruns härjningar och vilka fruktansvärda skador hon har orsakat tänker jag:

-Oj vad har Gudrun Schyman nu ställt till med?

Vad jag lärde mig på konstskola

För elva år sedan flyttade jag till Stockholm och började på konstskola. Jag kom och tänka på det för att jag tittade in på skolans hemsida och såg att de fått nya lokaler. Säkert skönt för dem med mer plats, men lite sorgligt känns det. Min anknytning till skolan känns ännu svagare på något vis dessutom har två av mina lärare slutat och den tredje tagit tjänstledigt.

En del konstnärer säger att de lärde sig att titta efter när de gick på konstskola. Det känns nästan som en klyscha att säga sådant även om det också är delvis sant även för mig. Egentligen vill jag helst säga att jag framförallt lärde mig att göra aktiva val och välja bort det som inte gynnade bilden. Jag lärde mig också att det inte finns något objektiv uppfattning utan att alla lärare och elever har olika smak och väljer olika.

Sammanfattningsvis tycker jag att det är något av det bästa jag har lärt mig där. Den andra sidan av det där med smak är också att konstvärlden inte på något vis är befriad från trender något som jag blev varse om några år senare och fick lite insideinformation från när jag sållades bort ur antagningsproceduren på Konsthögskolan ( i branschen kallad "Mejan").

- Om Rhode hade varit professor på den här skolan hade det kanske funkat. Trist att höra att man är 20 år efter (han var professor där på 70-talet) .

Dessutom har jag lärt mig att inte använda skuggor när jag tecknar. Fråga mig inte vad det är för fel på skuggor. Det funkar när jag använder tusch, men känns fel med blyerts. Det var en tydlig trend åt rena blyertsteckningar och jag har otroligt svårt att frigöra mig från den delen av min konstskoleestetik. Det är förstås en konst att beskriva volym med enbart linjer, men många stora konstnärer har ju använt skuggor på olika sätt. Helt klart är i alla fall man ska aldrig använda sig av någon idé utan att förstå varför. Det är bara det att det är svårare att frigöra sig från vissa lärdomar. Innan jag började på konstskola fick jag lära mig att inte använda svart för att det smutsade ner alla andra färger. Det tog lång tid att frigöra sig från det, men nu använder jag oftast bara svart vitt och någon färg till. Det känns friare att jobba så alltså finns ingen anledning att gå tillbaka till den tidigare idén om att svart är en smutsig icke färg.

Under ingrodda ärr

Val McDermid
Tillslut fick jag tag på en av de böckerna som ligger till grund för TV-serien Mord i sinnet. Jag förstår verkligen att författaren är nöjd med skådespelarinsatserna i Mord i sinnet. De båda huvudpersonerna har ett ambivalent förhållande till varandra också i boken.

Tony Hill som är psykolog och expert på gärningsmannaprofiler undervisar i en grupp som specialutbildade poliser för att bli profilerare. Carol Jordan den andra huvudpersonen försöker hålla sig borta från Tony Hill. Trots Carols ambivalenta inställning börjar de samarbeta igen omkring undervisningen i utbildningen som Tony bedriver.

Eleverna får i uppgift att titta på en grupp försvunna tonårsflickor och försöka fastställa om det kan ligga något brott bakom det. Det hela är tänkt som en övning även om fallen är autentiska. Shaz den mest ambitiösa av studenterna i klassen hittar ett samband och knyter brotten till en känd TV-profils framträdande i flickornas hemstad.

En läsvärd deckare med ett intressant budskap som får mig att fundera över hur mycket vi vet om offentliga personer och hur lätt det är för en känd person att utnyttja sina beundrare och dupera sin omgivning. Min största kritik mot boken är att upplägget känns lite rörigt och att den hoppar mycket mellan de olika personerna i boken.

Platsbanken

Ibland funderar jag på om det vore intressant att hitta ett nytt jobb till vårt företag. Därför tittade jag in på Arbetsförmedlingens hemsida. Ibland undrar jag om vilka platsannonser som helst går att lägga in på där. Jag måste säga att jag har svårt att ta det här på alvar. Jag hittade den under rubriken "kultur" det känns nästan lite taskigt mot alla som arbetar med kultur. Dessutom måste det vara svårt att bedöma om människor verkligen kan se in i framtiden.

Sommarens läsning

Det är inte alls så att jag inte läst några böcker alls under sommaren. Det är bara det att jag inte känt för att skriva om det. De senaste veckorna har jag haft två linjer. Det ena är McDermid vars böcker ligger tillgrund för Mord i sinnet som gick på fyran i början av sommaren. Jag gillar TV-serien tyvärr har jag inte fått tag i just de böckerna som ligger till grund för TV-serien på biblioteket.

Har istället läst några andra böcker av samma författare. Dödsdomen och Ett fjärran eko. Båda två läsvärda inte minst för småstadsmiljöerna och för funderingarna om hur det känns att bli oskyldigt anklagad. Båda böckerna är spännande med intressanta personlighetsbeskrivningar, min ända kritik är att de är lite förutsägbara speciellt "Ett fjärran eko" känns lätt att förutse.

Har också försökt läsa Dödligt spel, men funderar på att lägga av. Boken är skriven i början av 90-talet och utspelar sig musikindustrin och en del om datorer och spel. Den har fått Svenska deckarakademins pris för bästa utländska kriminalroman. Det känns som en bok som inte åldrats med värdighet. Miljön känns ointressant och inaktuell intrigen är förutsägbar och dessutom förlorar sig författaren i resonemang om hur bra dataspelet tetris är.

Den andra linjen är Övärlden av Ursula. K Le Guin. Som vuxen är jag ingen fantasy fantast som liten läste jag en del fantasy, men har inte hittat någon fantasy författare för vuxna som jag gillar.

Jag har aldrig fastnat för Tolkien annat än att jag inser att han är en skicklig världs konstruktör. Övärlden (Trollkarlen från Övärlden, Gravkamrarna i Atuan och Den yttersta stranden) läste jag första gången på mellanstadiet (ska väl säga att den snarare vänder sig till unga vuxna och äldre tonåringar, men jag var tidig)och har då och då återkommit till den. Det som jag tycker om med den serien (framförallt de tre första böckerna, har inte hunnit läsa alla de som kom efter dessa)är synen på orden. Författaren beskriver en värld av trollkarlar och magi. Det enda sättet att få makt över tillvaron och kunna förvandla den är att känna till tingen och människornas rätt namn. En del av magin består i att veta tingens sanna namn. Tillskillnad från tillexempel Harry Potter är magin farlig i händerna på fel användare och i fel syfte. Används magin på fel sätt kan den rubba balansen i världen och orsaka svåra skador. Något som också händer i Den yttersta stranden. Då en formel mot döden orsakar stor förvirring och mycket lidande. Det finns också en del intressanta tankar om döden och hur farligt det kan vara att sträva efter odödlighet.